.

Jag känner just nu ett stort behov av att försvara mig.
Från diverse håll har jag senaste veckan fått höra "råd" om vad jag ska göra för att må bättre.
Då frågar jag; borde inte jag som har gått igenom den här skiten i halva mitt liv redan veta hur jag ska göra för att komma förbi mina hinder? Jag är en vuxen människa, även fast jag kanske inte alltid beter mig som en sådan. Jag vet vad jag behöver, och jag vet vad mitt barn behöver. Att ge mig ännu mer dåligt samvete för att jag inte orkar/kan ha mitt barn hemma just nu är definitivt ingen hjälp på vägen,
det har jag redan så det räcker och blir över.



Och så över till den andra delen som stör mig ofantligt, och det här är inte riktat till någon specifik person.
Han jag umgåtts med den senaste veckan kanske jag inte pratar så ofta om, ni kanske inte har träffat honom, ni kan ha sett i hans blogg att han inte heller mår så bra.

MEN

Vi jämnar ut varandra. Vi sitter inte bara och pratar om problem, vi har så mycket gemensamt, och har känt varandra ganska länge nu, så vi känner varandra väldigt bra. Vi stöttar varandra genom att bara finnas där för den andre. Och bara för att en tjej och en kille umgås behöver det väl inte automatiskt betyda att man har en kärleksrelation?

Jag vet att jag ofta säger att jag älskar mina vänner, men vet ni varför jag gör det? Jo, för att jag verkligen älskar dem. Jag omger mig med människor jag trivs med och mår bra av, vad är det för fel med det?

Jag har ett extremt bekräftelsebehov, men får man inte höra någon gång då och då att man är bra och omtyckt och såna saker, så törstar väl alla efter att faktiskt höra något positivt? Jag ÄR en kärleksfull människa, ibland så det går till överdrift tyvärr. Jag vet att jag skrämmer bort en del människor som inte klarar av mig, men jag brukar ALLTID be folk att säga ifrån om jag blir för mycket, för jag har inte riktigt den spärren.

Jag har starka känslor, vad det än gäller. Alla mina känslor blir förstorade i mitt huvud, blir jag kär i någon måste jag verkligen sätta mig ner och fråga mig själv om jag faktiskt är det, eller om det är min hjärna som spelar mig ett spratt.

Vissa påstår att jag identifierar mig med min "sjukdom", men det gör jag inte. Men det är mina svårigheter från förr som har format mig till den jag är idag. Jag kan framstå som schizofren, för i ärlighetens namn vet jag inte riktigt vem jag är själv. Jag har så många lager, så många delar som utger MIG.
Jag behöver inte höra det gång på gång,
jag vet väl själv att jag inte är riktigt logisk.

Jag ber om ursäkt om jag inte alltid är den jag förväntas vara, allt jag kan göra är att försöka klara mig genom dagarna, och vem eller vad jag tar till hjälp är väl upp till mig?

Jag är en sökare, jag vet inte riktigt vad som är meningen med livet, förutom mitt barn, men jag vill tro att jag faktiskt kommer hitta det någon gång i framtiden. Tills dess kan jag väl få göra det jag behöver för att i alla fall försöka må bra? Jag är inte den solstråle som jag vill framstå som, så om folk tycker att jag är falsk när jag spelar glad så får det stå för dem.
Jag vill inte vara svag, jag vill inte vara "sjuk", därför målar jag på en mask för att försöka övertyga mig själv och min omgivning att jag är glad.

Förlåt mig för att jag inte är den jag försöker vara. Förlåt om ni är besvikna.



Jag vet att en person kommer tro att det här inlägget är direkt riktat till denne, men så är det inte. Jag vill bara få hävda mig, säga min mening. Tro mig, jag kämpar för att komma tillbaka med full kraft igen, men tills dess väljer jag faktiskt att vara för mig själv.

Nu kommer snön och kylan.
Det är dags att dra täcket över huvudet och hoppas på en bättre morgondag.