Don´t talk to strangers.
Nu är den vanliga sommarångesten och depressionen här. Det har sina orsaker. Sömnbrist är en av dem. Irritation över att magen aldrig blir bra är en annan. Det finns fler också, men de lämnar jag onämnda. Jag försöker förtränga dem.
Vissa saker vill man inte höra. Tyvärr får man göra det ändå. Gång på gång dessutom. Det har slitit mig itu. Jag har börjat få fysiskt ont av all ångest. Men men. Inget ont som inte har något gott med sig antar jag.
Jag behöver skriva, men när jag gör det fastnar inte orden. Eller jo, de fastnar, fast i huvudet. En del saker hör nog hemma där inne kanske. Jag borde lära mig det snart. Saker och ting ska jag hålla för mig själv, för de gör mer skada än nytta. Då är det bättre att de bara skadar mig själv, och inte någon i min omgivning.
Som vanligt pladdrar jag, jag vet inte ens själv vad jag försöker komma fram till. Jag vill bara få någon form av utlopp för allt skit som far runt inom mig, men jag vågar inte. Kan inte. Vill inte. Jag vill sova också. Mycket, hårt och länge. Jag behöver det.
Sitter och stirrar blankt på tangentbordet. Vad är det jag vill, vad är det fingrarna vill?
Vissa saker vill man inte höra. Tyvärr får man göra det ändå. Gång på gång dessutom. Det har slitit mig itu. Jag har börjat få fysiskt ont av all ångest. Men men. Inget ont som inte har något gott med sig antar jag.
Jag behöver skriva, men när jag gör det fastnar inte orden. Eller jo, de fastnar, fast i huvudet. En del saker hör nog hemma där inne kanske. Jag borde lära mig det snart. Saker och ting ska jag hålla för mig själv, för de gör mer skada än nytta. Då är det bättre att de bara skadar mig själv, och inte någon i min omgivning.
Som vanligt pladdrar jag, jag vet inte ens själv vad jag försöker komma fram till. Jag vill bara få någon form av utlopp för allt skit som far runt inom mig, men jag vågar inte. Kan inte. Vill inte. Jag vill sova också. Mycket, hårt och länge. Jag behöver det.
Sitter och stirrar blankt på tangentbordet. Vad är det jag vill, vad är det fingrarna vill?
The past is catching up
Tänk, att varje gång det känns som att jag börjar resa mig och se det som är bra i livet, så blir jag nerslagen på rygg igen. Två samtal har jag fått idag, den ena gången lismande, krälande äckligt. Det andra elakt, hotfullt och bittert. Den här människan har totalt förstört mig känslomässigt, brutit ner mig och övertygat mig under så många år att jag är helt värdelös, att jag inte är värd någonting och så vidare. Den senaste tiden har jag faktiskt mått relativt bra, i alla fall hållit mig över ytan, men så hittade han mig igen.
Nytt nummer är beställt, och det är inte många som kommer få det. Jag orkar inte med det här, jag är glad att jag är på jobbet, annars hade det garanterat blivit att jag skadat mig på ett eller annat sätt.
Jag vill ha ett lugnt och stabilt liv, jag VILL kunna klara mig själv, och jag vet att jag kan. Men nu måste jag återigen försöka tränga honom ur skallen. Jag önskar jag hade någon som kramade mig så hårt att jag knappt kan andas, någon som i alla fall låtsas lyssna och förstå. Jag har aldrig behövt så mycket som jag gör nu. Jag hoppas att den där fina som har mitt hela inre väsen i sitt grepp någon gång kommer bestämma sig för hur han vill ha det, jag vill bara ha ett ja eller nej. Jag orkar inte gå och undra och hoppas hur länge som helst. Jag funkar inte alls som en vanlig människa längre, jag är som en amöba. Mitt inre gör uppror, och kroppen börjar säga ifrån. Jag har ont överallt, jag mår illa, har ingen ordentlig aptit. Undrar hur länge man klarar sig på enbart kaffe?
Jag svamlar. Jag måste nog gå till en riktig hjärnskrynklare snart, så jag får spy ur mig all den här känslogallan. Jag måste få tala om allt skit som jag fortfarande inte bearbetat, som har kommit ikapp mig mer och mer. Någon som får mig att inse att det är dags att gå vidare, att hitta något nytt. Även fast jag inte VILL gå vidare, vet jag innerst inne att jag faktiskt måste. Jag har hakat upp mig på en människa, och det kommer sluta med att jag kväver honom totalt. Det vill jag inte, jag vill inte förstöra honom mer än han redan är.
Helvete vilket skitsnack det blev. Jag borde nog lägga locket på, både i huvudet och på datorn. Måste ha någon nytta gjord...
Nytt nummer är beställt, och det är inte många som kommer få det. Jag orkar inte med det här, jag är glad att jag är på jobbet, annars hade det garanterat blivit att jag skadat mig på ett eller annat sätt.
Jag vill ha ett lugnt och stabilt liv, jag VILL kunna klara mig själv, och jag vet att jag kan. Men nu måste jag återigen försöka tränga honom ur skallen. Jag önskar jag hade någon som kramade mig så hårt att jag knappt kan andas, någon som i alla fall låtsas lyssna och förstå. Jag har aldrig behövt så mycket som jag gör nu. Jag hoppas att den där fina som har mitt hela inre väsen i sitt grepp någon gång kommer bestämma sig för hur han vill ha det, jag vill bara ha ett ja eller nej. Jag orkar inte gå och undra och hoppas hur länge som helst. Jag funkar inte alls som en vanlig människa längre, jag är som en amöba. Mitt inre gör uppror, och kroppen börjar säga ifrån. Jag har ont överallt, jag mår illa, har ingen ordentlig aptit. Undrar hur länge man klarar sig på enbart kaffe?
Jag svamlar. Jag måste nog gå till en riktig hjärnskrynklare snart, så jag får spy ur mig all den här känslogallan. Jag måste få tala om allt skit som jag fortfarande inte bearbetat, som har kommit ikapp mig mer och mer. Någon som får mig att inse att det är dags att gå vidare, att hitta något nytt. Även fast jag inte VILL gå vidare, vet jag innerst inne att jag faktiskt måste. Jag har hakat upp mig på en människa, och det kommer sluta med att jag kväver honom totalt. Det vill jag inte, jag vill inte förstöra honom mer än han redan är.
Helvete vilket skitsnack det blev. Jag borde nog lägga locket på, både i huvudet och på datorn. Måste ha någon nytta gjord...
