.

Jag har inte dött. Igen. Min dator har dock gjort det, troligtvis är det moderkortet. Får väl se hur fan man ska lyckas fixa detta.

Sitter nu hos Tommy, och allt är väl. Jag har återvänt från min svacka, och mår förhållandevis bra. Något jag var väldigt motvillig till slutade faktiskt bra, och man vet aldrig vad det leder till. Endast stjärnorna vet, jag är öppen för allt. Tack mina vänner för att ni hjälper mig att öppna ögonen.

Jag vill inte lätta mitt hjärta för mycket, för jag vill inte förstöra något.

Tommy, tack för att du finns, ditt jävla sockermongo. Du är klok som en uggla, fastän det kanske inte verkar så. De senaste veckorna hade varit så mycket tyngre om du inte hjälpt mig.

Jag vill bara inte vara fast längre. Jag önskar jag kunde slita mig loss och gå vidare. Det har gått alldeles för lång tid. Det är säkert värt det, men jag orkar snart inte mer. Det tär.

Men som sagt, nu är jag glad. Jag mår rätt bra, och är faktiskt ganska nöjd med min tillvaro.

Just nu känns saker och ting rätt okej.
Kan dock vara min 3,5%iga städkompis som talar (har bara druckit två).

Jag har varit ensam hemma hela dagen, visst, jag har haft tråkigt, men det har ändå varit skönt.
Har mer eller mindre spenderat all tid framför datorn, förutom att jag har plockat in disk, kläder och flyttat en byrå.
Det känns som att jag väldigt sakta men säkert kommer tillbaka. Jag tänker inte ropa hej ännu, men just nu är det skönt att inte ha svullna ögon av allt gråtande.

Jag saknar mitt älskade barn, och mina vänner, men idag har jag behövt vara själv. I morgon tänkte jag gå och hälsa på henne några timmar i alla fall.
Nenna Christine Emilia Linnéa Johansson Larsson, sen den dag du kom till världen har jag vetat att en del av mitt förstörda hjärta finns bevarat hos dig. Du har räddat mig, mitt lilla barn.

Jag vill inte vara rädd längre.
Jag vill inte ha känslocancer som infekterar mitt immunsystem.
Jag vill inte få kalla händer varje gång jag tänker på saker som kunnat bli annorlunda.
Jag vill inte bli yr i huvudet varje gång jag tänker på att bli berörd.

Jag vill inte känna fantomandetag i nacken när jag försöker sova.
Jag vill inte fortsätta bygga upp omöjliga scenarion i mitt inre.

Jag vill fungera som alla andra.
Jag vill kunna ta distans från allt det jobbiga.
Jag vill kunna skaka av mig alla onda, mörka och destruktiva minnen.
Jag vill känna smärta på ett "normalt" sätt, utan att drunkna.

Jag vill inte gråta syratårar som förstör mina kinder.
Jag vill inte drömma om dig på nätterna.
Jag vill inte vakna på morgonen och bli besviken för att du inte är bredvid mig.
Jag vill skratta mina demoner i ansiktet på samma sätt som de gör med mig.

Men mest av allt vill jag att någon förstår mig.
Lyssnar på mig.
Talar om för mig att jag bara inbillar mig saker.
Jag klarar mig nog inte så bra som jag skulle vilja göra.

Jag vill inte vara jag.

Jag känner just nu ett stort behov av att försvara mig.
Från diverse håll har jag senaste veckan fått höra "råd" om vad jag ska göra för att må bättre.
Då frågar jag; borde inte jag som har gått igenom den här skiten i halva mitt liv redan veta hur jag ska göra för att komma förbi mina hinder? Jag är en vuxen människa, även fast jag kanske inte alltid beter mig som en sådan. Jag vet vad jag behöver, och jag vet vad mitt barn behöver. Att ge mig ännu mer dåligt samvete för att jag inte orkar/kan ha mitt barn hemma just nu är definitivt ingen hjälp på vägen,
det har jag redan så det räcker och blir över.



Och så över till den andra delen som stör mig ofantligt, och det här är inte riktat till någon specifik person.
Han jag umgåtts med den senaste veckan kanske jag inte pratar så ofta om, ni kanske inte har träffat honom, ni kan ha sett i hans blogg att han inte heller mår så bra.

MEN

Vi jämnar ut varandra. Vi sitter inte bara och pratar om problem, vi har så mycket gemensamt, och har känt varandra ganska länge nu, så vi känner varandra väldigt bra. Vi stöttar varandra genom att bara finnas där för den andre. Och bara för att en tjej och en kille umgås behöver det väl inte automatiskt betyda att man har en kärleksrelation?

Jag vet att jag ofta säger att jag älskar mina vänner, men vet ni varför jag gör det? Jo, för att jag verkligen älskar dem. Jag omger mig med människor jag trivs med och mår bra av, vad är det för fel med det?

Jag har ett extremt bekräftelsebehov, men får man inte höra någon gång då och då att man är bra och omtyckt och såna saker, så törstar väl alla efter att faktiskt höra något positivt? Jag ÄR en kärleksfull människa, ibland så det går till överdrift tyvärr. Jag vet att jag skrämmer bort en del människor som inte klarar av mig, men jag brukar ALLTID be folk att säga ifrån om jag blir för mycket, för jag har inte riktigt den spärren.

Jag har starka känslor, vad det än gäller. Alla mina känslor blir förstorade i mitt huvud, blir jag kär i någon måste jag verkligen sätta mig ner och fråga mig själv om jag faktiskt är det, eller om det är min hjärna som spelar mig ett spratt.

Vissa påstår att jag identifierar mig med min "sjukdom", men det gör jag inte. Men det är mina svårigheter från förr som har format mig till den jag är idag. Jag kan framstå som schizofren, för i ärlighetens namn vet jag inte riktigt vem jag är själv. Jag har så många lager, så många delar som utger MIG.
Jag behöver inte höra det gång på gång,
jag vet väl själv att jag inte är riktigt logisk.

Jag ber om ursäkt om jag inte alltid är den jag förväntas vara, allt jag kan göra är att försöka klara mig genom dagarna, och vem eller vad jag tar till hjälp är väl upp till mig?

Jag är en sökare, jag vet inte riktigt vad som är meningen med livet, förutom mitt barn, men jag vill tro att jag faktiskt kommer hitta det någon gång i framtiden. Tills dess kan jag väl få göra det jag behöver för att i alla fall försöka må bra? Jag är inte den solstråle som jag vill framstå som, så om folk tycker att jag är falsk när jag spelar glad så får det stå för dem.
Jag vill inte vara svag, jag vill inte vara "sjuk", därför målar jag på en mask för att försöka övertyga mig själv och min omgivning att jag är glad.

Förlåt mig för att jag inte är den jag försöker vara. Förlåt om ni är besvikna.



Jag vet att en person kommer tro att det här inlägget är direkt riktat till denne, men så är det inte. Jag vill bara få hävda mig, säga min mening. Tro mig, jag kämpar för att komma tillbaka med full kraft igen, men tills dess väljer jag faktiskt att vara för mig själv.

Nu kommer snön och kylan.
Det är dags att dra täcket över huvudet och hoppas på en bättre morgondag.

Tänk dig att vara totalt lamslagen av rädsla. Du står öga för öga med det du hatar allra mest, stirrar döden rakt i ansiktet.
Jag är rädd, jag är rädd för mig själv, rädd för de saker jag vill, men inte kan, får eller ska.

Det finns vänner, och så finns det vänner.
Jag har den senaste upptäckt att jag har haft en vän så nära inpå, i evigheters tid, men inte sett det. Den senaste veckan har personen i fråga varit min livboj, trots att han går igenom ett helvete själv. Jag försöker finnas för honom på samma sätt, men jag känner mig som vanligt otillräcklig.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte skulle klara det här utan honom.
Jag älskar dig vännen.

Och mitt barns far, den bästa som finns. Jag älskar dig Andreas, jag önskar att vi kunde älska varandra på samma sätt som förr, vad bra allt skulle vara då. Du betyder massvis för mig, och är så glad att du ställer upp så mycket på mig. Jag hoppas att jag på något sätt kan återgälda dig i framtiden.

Jag saknar mitt barn så oerhört mycket, men just nu så kan jag inte ens ta hand om mig själv, så hon har det mycket bättre hos sin pappa. Förhoppningsvis är jag snabbt på benen igen så vi kan återgå till vardagen, för det här börjar tära på mig. Jag vill ha min bebis som sparkar mig i ryggen när vi sover.

Mamma, jag saknar dig. Bli bättre snart, du ska inte veta vad ångest är!

Jag kan inte med ord uttrycka hur jag känner nu. Jag är kluven, trasig, färdig.
Mitt älskade barn kommer vara ifrån mig ett par veckor, för helst av allt vill jag bara dö.
Man vet att man är misslyckad när ens barn gråter i din närhet. Just nu finns det absolut inget bra med mitt liv, jag ljuger för mig själv, jag ljuger för min omgivning.
Jag är inte jag längre, jag är ett tomt skal. Den gamla Mija finns inte längre, och som det känns nu så kommer hon aldrig tillbaka.

Jag är så dum som tror en lögn, något som inte finns, som aldrig kommer finnas heller. Jävla fitt-borderline, den kommer bli min död. Varför gör jag så här?

Jag är sockerberoende.

Jag älskar hemligheter, något som bara är för en viss sluten krets. Jag tycker om att känna mig utvald, även fast det inte innebär något speciellt egentligen. Det är farligt, nytt och skrämmande och nästan ångestladdat.

Men jag är rädd, för världen, för människor och för mig själv. Halva min värld har rasat den senaste veckan.
Jag hoppas allt löser sig, annars går jag under.