.

Jag vill inte vara rädd längre.
Jag vill inte ha känslocancer som infekterar mitt immunsystem.
Jag vill inte få kalla händer varje gång jag tänker på saker som kunnat bli annorlunda.
Jag vill inte bli yr i huvudet varje gång jag tänker på att bli berörd.

Jag vill inte känna fantomandetag i nacken när jag försöker sova.
Jag vill inte fortsätta bygga upp omöjliga scenarion i mitt inre.

Jag vill fungera som alla andra.
Jag vill kunna ta distans från allt det jobbiga.
Jag vill kunna skaka av mig alla onda, mörka och destruktiva minnen.
Jag vill känna smärta på ett "normalt" sätt, utan att drunkna.

Jag vill inte gråta syratårar som förstör mina kinder.
Jag vill inte drömma om dig på nätterna.
Jag vill inte vakna på morgonen och bli besviken för att du inte är bredvid mig.
Jag vill skratta mina demoner i ansiktet på samma sätt som de gör med mig.

Men mest av allt vill jag att någon förstår mig.
Lyssnar på mig.
Talar om för mig att jag bara inbillar mig saker.
Jag klarar mig nog inte så bra som jag skulle vilja göra.

Jag vill inte vara jag.