Another afternoon in Waynes´s coffee shop Not trying to love you, but trying to stop
Jag sover så fort jag får tillfälle, men jag får aldrig nog.
Är det nåt fel på mig?
Vad ska jag göra? Jag vill inte ha det så här,
men vill ändå inte förändra nåt.
Var är logiken?
To be continued, kan inte koncentrera mig...
The madness returns.
Ibland gör du så jävla ont.
S:t Patricks day, friendliest day of the year.
Bläckpenna, Kronan portion och häftstift
T.G.I.T
Allt på en gång
Words from beyond the grave.
Jag kan se ljuset
Kan dock vara min 3,5%iga städkompis som talar (har bara druckit två).
Jag har varit ensam hemma hela dagen, visst, jag har haft tråkigt, men det har ändå varit skönt.
Har mer eller mindre spenderat all tid framför datorn, förutom att jag har plockat in disk, kläder och flyttat en byrå.
Det känns som att jag väldigt sakta men säkert kommer tillbaka. Jag tänker inte ropa hej ännu, men just nu är det skönt att inte ha svullna ögon av allt gråtande.
Jag saknar mitt älskade barn, och mina vänner, men idag har jag behövt vara själv. I morgon tänkte jag gå och hälsa på henne några timmar i alla fall.
Nenna Christine Emilia Linnéa Johansson Larsson, sen den dag du kom till världen har jag vetat att en del av mitt förstörda hjärta finns bevarat hos dig. Du har räddat mig, mitt lilla barn.
Jag vill verkligen ändra mig...
Jag vill inte ha känslocancer som infekterar mitt immunsystem.
Jag vill inte få kalla händer varje gång jag tänker på saker som kunnat bli annorlunda.
Jag vill inte bli yr i huvudet varje gång jag tänker på att bli berörd.
Jag vill inte känna fantomandetag i nacken när jag försöker sova.
Jag vill inte fortsätta bygga upp omöjliga scenarion i mitt inre.
Jag vill fungera som alla andra.
Jag vill kunna ta distans från allt det jobbiga.
Jag vill kunna skaka av mig alla onda, mörka och destruktiva minnen.
Jag vill känna smärta på ett "normalt" sätt, utan att drunkna.
Jag vill inte gråta syratårar som förstör mina kinder.
Jag vill inte drömma om dig på nätterna.
Jag vill inte vakna på morgonen och bli besviken för att du inte är bredvid mig.
Jag vill skratta mina demoner i ansiktet på samma sätt som de gör med mig.
Men mest av allt vill jag att någon förstår mig.
Lyssnar på mig.
Talar om för mig att jag bara inbillar mig saker.
Jag klarar mig nog inte så bra som jag skulle vilja göra.
Jag vill inte vara jag.
Cigarr och Dr. Pepper
Från diverse håll har jag senaste veckan fått höra "råd" om vad jag ska göra för att må bättre.
Då frågar jag; borde inte jag som har gått igenom den här skiten i halva mitt liv redan veta hur jag ska göra för att komma förbi mina hinder? Jag är en vuxen människa, även fast jag kanske inte alltid beter mig som en sådan. Jag vet vad jag behöver, och jag vet vad mitt barn behöver. Att ge mig ännu mer dåligt samvete för att jag inte orkar/kan ha mitt barn hemma just nu är definitivt ingen hjälp på vägen,
det har jag redan så det räcker och blir över.
Och så över till den andra delen som stör mig ofantligt, och det här är inte riktat till någon specifik person.
Han jag umgåtts med den senaste veckan kanske jag inte pratar så ofta om, ni kanske inte har träffat honom, ni kan ha sett i hans blogg att han inte heller mår så bra.
MEN
Vi jämnar ut varandra. Vi sitter inte bara och pratar om problem, vi har så mycket gemensamt, och har känt varandra ganska länge nu, så vi känner varandra väldigt bra. Vi stöttar varandra genom att bara finnas där för den andre. Och bara för att en tjej och en kille umgås behöver det väl inte automatiskt betyda att man har en kärleksrelation?
Jag vet att jag ofta säger att jag älskar mina vänner, men vet ni varför jag gör det? Jo, för att jag verkligen älskar dem. Jag omger mig med människor jag trivs med och mår bra av, vad är det för fel med det?
Jag har ett extremt bekräftelsebehov, men får man inte höra någon gång då och då att man är bra och omtyckt och såna saker, så törstar väl alla efter att faktiskt höra något positivt? Jag ÄR en kärleksfull människa, ibland så det går till överdrift tyvärr. Jag vet att jag skrämmer bort en del människor som inte klarar av mig, men jag brukar ALLTID be folk att säga ifrån om jag blir för mycket, för jag har inte riktigt den spärren.
Jag har starka känslor, vad det än gäller. Alla mina känslor blir förstorade i mitt huvud, blir jag kär i någon måste jag verkligen sätta mig ner och fråga mig själv om jag faktiskt är det, eller om det är min hjärna som spelar mig ett spratt.
Vissa påstår att jag identifierar mig med min "sjukdom", men det gör jag inte. Men det är mina svårigheter från förr som har format mig till den jag är idag. Jag kan framstå som schizofren, för i ärlighetens namn vet jag inte riktigt vem jag är själv. Jag har så många lager, så många delar som utger MIG.
Jag behöver inte höra det gång på gång,
jag vet väl själv att jag inte är riktigt logisk.
Jag ber om ursäkt om jag inte alltid är den jag förväntas vara, allt jag kan göra är att försöka klara mig genom dagarna, och vem eller vad jag tar till hjälp är väl upp till mig?
Jag är en sökare, jag vet inte riktigt vad som är meningen med livet, förutom mitt barn, men jag vill tro att jag faktiskt kommer hitta det någon gång i framtiden. Tills dess kan jag väl få göra det jag behöver för att i alla fall försöka må bra? Jag är inte den solstråle som jag vill framstå som, så om folk tycker att jag är falsk när jag spelar glad så får det stå för dem.
Jag vill inte vara svag, jag vill inte vara "sjuk", därför målar jag på en mask för att försöka övertyga mig själv och min omgivning att jag är glad.
Förlåt mig för att jag inte är den jag försöker vara. Förlåt om ni är besvikna.
Jag vet att en person kommer tro att det här inlägget är direkt riktat till denne, men så är det inte. Jag vill bara få hävda mig, säga min mening. Tro mig, jag kämpar för att komma tillbaka med full kraft igen, men tills dess väljer jag faktiskt att vara för mig själv.
Nu kommer snön och kylan.
Det är dags att dra täcket över huvudet och hoppas på en bättre morgondag.
Depression isn´t always obvious. Suicide is.
Jag är rädd, jag är rädd för mig själv, rädd för de saker jag vill, men inte kan, får eller ska.
Det finns vänner, och så finns det vänner.
Jag har den senaste upptäckt att jag har haft en vän så nära inpå, i evigheters tid, men inte sett det. Den senaste veckan har personen i fråga varit min livboj, trots att han går igenom ett helvete själv. Jag försöker finnas för honom på samma sätt, men jag känner mig som vanligt otillräcklig.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte skulle klara det här utan honom.
Jag älskar dig vännen.
Och mitt barns far, den bästa som finns. Jag älskar dig Andreas, jag önskar att vi kunde älska varandra på samma sätt som förr, vad bra allt skulle vara då. Du betyder massvis för mig, och är så glad att du ställer upp så mycket på mig. Jag hoppas att jag på något sätt kan återgälda dig i framtiden.
Jag saknar mitt barn så oerhört mycket, men just nu så kan jag inte ens ta hand om mig själv, så hon har det mycket bättre hos sin pappa. Förhoppningsvis är jag snabbt på benen igen så vi kan återgå till vardagen, för det här börjar tära på mig. Jag vill ha min bebis som sparkar mig i ryggen när vi sover.
Mamma, jag saknar dig. Bli bättre snart, du ska inte veta vad ångest är!
"Jag hatar att jag känner det jag känner".
Mitt älskade barn kommer vara ifrån mig ett par veckor, för helst av allt vill jag bara dö.
Man vet att man är misslyckad när ens barn gråter i din närhet. Just nu finns det absolut inget bra med mitt liv, jag ljuger för mig själv, jag ljuger för min omgivning.
Jag är inte jag längre, jag är ett tomt skal. Den gamla Mija finns inte längre, och som det känns nu så kommer hon aldrig tillbaka.
Jag är så dum som tror en lögn, något som inte finns, som aldrig kommer finnas heller. Jävla fitt-borderline, den kommer bli min död. Varför gör jag så här?
Jag är sockerberoende.
Skakar, lider, skälver, myser.
Men jag är rädd, för världen, för människor och för mig själv. Halva min värld har rasat den senaste veckan.
Jag hoppas allt löser sig, annars går jag under.
What goes around, comes around.
Är det tillräckligt med näring i kaffe?
Är det?
Men det måste det väl vara?
Jag går och sätter på en balja till, bara för att.
Städa blir, tjingeling fan.
Jag och Baso har för övrigt värsta fotoplanerna^^
A night to remember...
Fy fan vilken kväll det var i fredags!
Som jag skrivit innan så fick jag en för tidig födelsedagspresent i form av en biljett till att se Sabaton.
Jag älskar det här bandet så otroligt mycket (jämför med flickorna som svimmade för BSB under 90-talet, så mycket tycker jag om dem). Inte nog med det, jag fick även en bag-in-box av D och E (uppdraget att supa ner mig lyckades utmärkt). Vi drog på förfest hos M, där jag fick ett "kärt" återseende med Sengångaren:P
Jag, D, E och en gosse sket i gossarna i vardagsrummet som hade whiskey/tv-spelskväll och campade ute på balkongen, kalaskul hade vi. M kom ut med jämna mellanrum och tyckte att vi var tråkiga och osociala, men vad fan, det var ju bara vi som skulle se Sabaton:P
Strax innan elva drog vi ner till Nöjes, hann höra några låtar av Alestorm. Vi hann röka, svepa en öl och gå på muggen innan bandet skulle börja. Vi tre tjejer stod ganska långt bak, vilket resulterade i att jag inte såg ett skit.
Efter ett par låtar smugglade D fram en öl i äkta fjortisanda, och Mija fick i vanlig ordning agera flasköppnare med tänderna. En karl som stod bakom oss fick en skvätt, jag fick en skvätt, D fick resten:P
Sen försvann D och E, och jag blev lämnad ensam i publiken. Eftersom jag inte såg så mycket så stod jag som ett mongo med mobilen uppsträckt så jag kunde kolla genom med den, då var snubben bakom mig en gentleman och hjälpte mig att ta kort.
Rätt som det var blev jag framknuffad en bit, karln hjälpte mig att komma fram, han lotsade mig fram och tillbaka, till slut var jag/vi bara en bit från scenen, och jag hade perfekt sikt. Fy satan vad jag röjde!
Jag är för lat för att gå in på några detaljer om spelningen, men jag kan säga att den tveklöst var det bästa jag sett. Nu väntar jag bara till nästa gång jag får möjlighet att se dem^^
När de spelat klart var det dags att hitta sällskapet, han jag stod med sa sitt namn och att jag skulle leta upp honom på fäjspläjs (det var lättare sagt än gjort, men jag hittade honom efter en helvetes massa letande, och lika många meddelanden till folk med samma namn som honom). Sedan delade vi på oss, för jag var röksugen som en gnu, och totalt euforisk. Jag hittade till slut fröknarna.
Jag vet ärligt talat inte vem av oss som var i "sämst" form^^
När vi kom ut bjöd D på raggarballe med svängdörr (ja, jag är Ronny och Ragge-skadad), och vi samlades allihopa. Pratade med folk en stund, och blev fjortisar för en stund, och stod och gjorde sugmärken på varandra:P Nån liten hårdrocksgosse hamnade med oss också, för jag tyckte han var så lik min bästa vän i Umeå(?). Sen blev det efterfest. M gick med på att bli min bitch (det kommer han få äta upp!), och vi tog bara det lugnt och reflekterade över kvällen. Sen blev det dags att ta sig hem, hade inte varit några problem att gå, om det inte vore för att det spöregnade ute. Vi fick dock efter många om och men skjuts. Där var kvällen slut, och jag kraschade fortare än fan när jag hamnade i sängen.
Gårdagen var dock inte lika rolig, baksmällan från helvetet och träningsvärk på ställen jag inte ens visste att jag hade innan. Slut på nikotin hade jag också, men tack och lov var Baso en snel hest och lånade mig pengar till två paket. Det var bara att knalla över till honom, där det väntade kaffe och cigaretter.
Vid fem kom mitt kära barn hem från farmor, och jag måste erkänna att mitt tålamod var oerhört dåligt. Men som sagt, synden straffar sig själv, som det så fint heter. Vi mysade i soffan innan det var dags för sängen. Dum som jag var gick inte jag och lade mig samtidigt som henne, men det blev inte toksent för mig heller.
Nu är jag "barnledig" i en vecka, har varit duktig och städat, diskat och bakat bröd, så nu luktar det gott i lägenheten.
Nybakad macka blir.
TJINGELING!
I´m hooked on a feeling!
Nu ska jag sätta mig och pilla ihop en header till bloggen, såg innan att jag har världens tråkigaste design.
Ja, här är tamejfan jag...
Ja jävlar du...
Nu sitter jag och peppar för Sabaton i morgon, då får fröken vara hos farmor över natten.
Har kommit på att det inte är nån katastrof om jag inte kan åka till Stockholm nästa helg, det går väl fler tåg. Känns bara jävligt surt att jag inte kan avboka biljetterna, vilket innebär att jag mer eller mindre har kastat pengarna i sjön. Visserligen kan man ju hoppas på att få träffa Tijas, det var alldeles förlänge sen jag träffade den fina Skräcködlan^^
FETASTE PEPPEN!
Gud som haver barnen kär...
av diverse febernedsättande.
Om cirkus en timme kommer mitt kära lilla barn komma utspringandes och vilja ligga sked, och jag är ju inte den som är den^^
Det verkar inte bättre än att mina planer skiter sig. Lite surt att biljetten inte är ombokningsbar, och att den är personlig. Hade den inte varit det hade det varit en möjlighet att sälja den, men inte då. 300 spänn åt helvete, känns mindre bra måste jag säga...
Blå naglar och frossa.
Har åkt på en helt underbar förkylning, har sån värk att jag snart är villig att låta någon trampa mig på ryggen för att räta ut kotorna. Klockrent att åka på skiten när jag (kanske) ska se Sabaton på fredag, och åka bort nästa vecka. Tills nästa vecka är jag väl dock frisk, men ändå. Det verkar som att det finns vissa tvivel från personen jag ska hälsa på, jag hoppas verkligen inte det, för jag VILL träffa honom! Jag tänker INTE gå ut med vem det är, det är bara några enstaka personer som vet om det, och så ska det förbli.
Tänkte också försöka träffa lite annat folk när jag ändå är i krokarna, får se hur det blir. Ska i alla fall bli ofattbart skönt att lämna Värmland ett par dagar.
Snart är det dags att hämta fröken på dagis. Ska bli intressant och se om hon klarar sig från förkylningen, jag hoppas verkligen det!
Amenvaffan!
Nu blir det sängen, innan Larsson däckar i soffan i vanlig ordning...