.

Jag kan inte med ord uttrycka hur jag känner nu. Jag är kluven, trasig, färdig.
Mitt älskade barn kommer vara ifrån mig ett par veckor, för helst av allt vill jag bara dö.
Man vet att man är misslyckad när ens barn gråter i din närhet. Just nu finns det absolut inget bra med mitt liv, jag ljuger för mig själv, jag ljuger för min omgivning.
Jag är inte jag längre, jag är ett tomt skal. Den gamla Mija finns inte längre, och som det känns nu så kommer hon aldrig tillbaka.

Jag är så dum som tror en lögn, något som inte finns, som aldrig kommer finnas heller. Jävla fitt-borderline, den kommer bli min död. Varför gör jag så här?

Jag är sockerberoende.