.

Jag och han gjorde slut för några månader sen. Det gick bara inte längre. Jag kände mig trängd, kvävd och borttappad.

Jag tappade bort mig själv, och framför allt tappade jag mycket av närheten till mitt barn. På det närmare året vi var tillsammans så var jag nästan aldrig ensam med Strumpa, hon blev åsidosatt å det grövsta, mot min vilja.

Separationsångest hade jag i början, naturligtvis. Men sen kom E:s födelsedagskalas. Det var nästan inga nya människor där, bara ett par stycken. Men han var där. Jag har känt honom flyktigt några år. En vän till en vän. Ett fyllesms blev till flera sms. Vi träffades i smyg, pratade flera gånger om dagen, och jag föll. Och föll. Och föll lite till. Vi har nu varit tillsammans lite över en månad, och jag mår så bra.

Men den här gången tänker jag inte ta något för givet. Jag tänker inte stänga in mig/oss i en bubbla. Jag vill inte att det här ska gå åt helvete. Jag ska vårda det här, för jag har så roligt med honom. Jag älskar att sakna honom när han inte är med mig, jag behöver sakna.

Men idag är jag arg. Det är en dålig dag bara. Telefonen ringer mot min vilja stup i kvarten, jag kommer nog byta nummer snart, för jag pallar inte med stressen. Jag har börjat låsa dörren, och rymma till D när Nenna inte är hemma. Jag känner mig trygg med honom. Trygg och omtyckt, utan att känna mig kvävd och bortkapad från omvärlden.

Bitch för en dag blev till bitch på obestämd tid. Jag tycker så mycket om våra konstiga skämt, våra HMMPF, att kittla varandra i halsgropen till vi kiknar. Våra konstiga diskussioner innan vi somnar. Jag hade velat lägga ut lite bilder, men jag vill inte publicera något som han inte har godkänt...

Mycket bra händer nu, trots att jag har lite motgångar som ingen vet något om. Inte ens han. Det är för pinsamt. Det är jag som har pajat för mig själv, nu får jag försöka sopa ihop spillrorna och se om jag kan fixa det.