The past is catching up
Tänk, att varje gång det känns som att jag börjar resa mig och se det som är bra i livet, så blir jag nerslagen på rygg igen. Två samtal har jag fått idag, den ena gången lismande, krälande äckligt. Det andra elakt, hotfullt och bittert. Den här människan har totalt förstört mig känslomässigt, brutit ner mig och övertygat mig under så många år att jag är helt värdelös, att jag inte är värd någonting och så vidare. Den senaste tiden har jag faktiskt mått relativt bra, i alla fall hållit mig över ytan, men så hittade han mig igen.
Nytt nummer är beställt, och det är inte många som kommer få det. Jag orkar inte med det här, jag är glad att jag är på jobbet, annars hade det garanterat blivit att jag skadat mig på ett eller annat sätt.
Jag vill ha ett lugnt och stabilt liv, jag VILL kunna klara mig själv, och jag vet att jag kan. Men nu måste jag återigen försöka tränga honom ur skallen. Jag önskar jag hade någon som kramade mig så hårt att jag knappt kan andas, någon som i alla fall låtsas lyssna och förstå. Jag har aldrig behövt så mycket som jag gör nu. Jag hoppas att den där fina som har mitt hela inre väsen i sitt grepp någon gång kommer bestämma sig för hur han vill ha det, jag vill bara ha ett ja eller nej. Jag orkar inte gå och undra och hoppas hur länge som helst. Jag funkar inte alls som en vanlig människa längre, jag är som en amöba. Mitt inre gör uppror, och kroppen börjar säga ifrån. Jag har ont överallt, jag mår illa, har ingen ordentlig aptit. Undrar hur länge man klarar sig på enbart kaffe?
Jag svamlar. Jag måste nog gå till en riktig hjärnskrynklare snart, så jag får spy ur mig all den här känslogallan. Jag måste få tala om allt skit som jag fortfarande inte bearbetat, som har kommit ikapp mig mer och mer. Någon som får mig att inse att det är dags att gå vidare, att hitta något nytt. Även fast jag inte VILL gå vidare, vet jag innerst inne att jag faktiskt måste. Jag har hakat upp mig på en människa, och det kommer sluta med att jag kväver honom totalt. Det vill jag inte, jag vill inte förstöra honom mer än han redan är.
Helvete vilket skitsnack det blev. Jag borde nog lägga locket på, både i huvudet och på datorn. Måste ha någon nytta gjord...
Nytt nummer är beställt, och det är inte många som kommer få det. Jag orkar inte med det här, jag är glad att jag är på jobbet, annars hade det garanterat blivit att jag skadat mig på ett eller annat sätt.
Jag vill ha ett lugnt och stabilt liv, jag VILL kunna klara mig själv, och jag vet att jag kan. Men nu måste jag återigen försöka tränga honom ur skallen. Jag önskar jag hade någon som kramade mig så hårt att jag knappt kan andas, någon som i alla fall låtsas lyssna och förstå. Jag har aldrig behövt så mycket som jag gör nu. Jag hoppas att den där fina som har mitt hela inre väsen i sitt grepp någon gång kommer bestämma sig för hur han vill ha det, jag vill bara ha ett ja eller nej. Jag orkar inte gå och undra och hoppas hur länge som helst. Jag funkar inte alls som en vanlig människa längre, jag är som en amöba. Mitt inre gör uppror, och kroppen börjar säga ifrån. Jag har ont överallt, jag mår illa, har ingen ordentlig aptit. Undrar hur länge man klarar sig på enbart kaffe?
Jag svamlar. Jag måste nog gå till en riktig hjärnskrynklare snart, så jag får spy ur mig all den här känslogallan. Jag måste få tala om allt skit som jag fortfarande inte bearbetat, som har kommit ikapp mig mer och mer. Någon som får mig att inse att det är dags att gå vidare, att hitta något nytt. Även fast jag inte VILL gå vidare, vet jag innerst inne att jag faktiskt måste. Jag har hakat upp mig på en människa, och det kommer sluta med att jag kväver honom totalt. Det vill jag inte, jag vill inte förstöra honom mer än han redan är.
Helvete vilket skitsnack det blev. Jag borde nog lägga locket på, både i huvudet och på datorn. Måste ha någon nytta gjord...
Kommentarer
Trackback
