.

Nu är den vanliga sommarångesten och depressionen här. Det har sina orsaker. Sömnbrist är en av dem. Irritation över att magen aldrig blir bra är en annan. Det finns fler också, men de lämnar jag onämnda. Jag försöker förtränga dem.
Vissa saker vill man inte höra. Tyvärr får man göra det ändå. Gång på gång dessutom. Det har slitit mig itu. Jag har börjat få fysiskt ont av all ångest. Men men. Inget ont som inte har något gott med sig antar jag.
Jag behöver skriva, men när jag gör det fastnar inte orden. Eller jo, de fastnar, fast i huvudet. En del saker hör nog hemma där inne kanske. Jag borde lära mig det snart. Saker och ting ska jag hålla för mig själv, för de gör mer skada än nytta. Då är det bättre att de bara skadar mig själv, och inte någon i min omgivning.
Som vanligt pladdrar jag, jag vet inte ens själv vad jag försöker komma fram till. Jag vill bara få någon form av utlopp för allt skit som far runt inom mig, men jag vågar inte. Kan inte. Vill inte. Jag vill sova också. Mycket, hårt och länge. Jag behöver det.
Sitter och stirrar blankt på tangentbordet. Vad är det jag vill, vad är det fingrarna vill?

Jag ville bara säga hej, jag lever! Har totalt glömt bort att blogga. Dock har jag haft för avsikt att ändra designen, och ta tag i det igen. Får väl se hur lång tid det tar innan jag drar ur tummen bara ;) 

 

 

Jag ruttnar sakta men säkert upp, innifrån och ut.

 

Nu är det en sån där dag igen. Just typiskt när jag ska åka om ganska exakt cirka ett och ett halvt dygn.

Jag hatar de här ångestkvällarna, men jag vet vad de beror på.

Snart är det dags att lägga korten på bordet och tala om exakt vad jag tänker, för annars kommer det aldrig gå.

 

Jag behöver Raubtier nu. Mycket Raubtier.

Jag ska proppa mobilen full av arg, så arg musik. Jag ska promenera i skogen.

Jag ska gråta, jag ska skrika, och ingen kommer se mig.

Jag ska sitta bland ormbunkarna vid kanten av den nästan osynliga skogsvägen.

Kanske kommer jag se saker och ting klarare då, jag vet inte. Just nu vet jag bara att jag är irriterad och ledsen.

Jag tänker inte ta någon medicin dock. Jag försöker lära mig tackla problemen som vanliga människor gör.

Det måste jag.

 

Nu är mobilen proppfull, med de flesta låtar de gjort. Undrar just vad man mer ska stoppa i?

 

 

Jag är riktigt trött på dig just nu, och jag hoppas du förstår varför.

Igår blev det väl kalabalik i vanlig ordning. Jag ska helt enkelt inte dricka tillsammans med folk. Jag ska nog ta och bli nykterist, och sluta följa med ut på härj. Igår blev öppna sår petade i, och jag har fortfarande ont (jag snackar metaforiskt här, okej). Jag mår rent ut sagt skitdåligt idag, och det finns inget som kan ta tillbaka det som sas, det sitter fast i skallen på mig. Det är inte första gången såna här saker sagts, och det kommer garanterat inte vara den sista. Därför tar jag en paus från att följa med ut, för mitt eget psykes bästa. Jag kanske är överkänslig, vad vet jag?

Jag är i alla fall ledsen, och just idag kan jag faktiskt inte dölja det.

Ursäkta den töntiga rubriken, jag skrev helt enkelt vilka saker som ligger bredvid mig på skrivbordet.

"THIS HAS GOT TO BE THE GOOD LIFE"

Jag mår så bra. Jag är nöjd skulle man nog kunna säga.

Med vissa undantag så är mitt liv mer eller mindre så som jag vill ha det. I alla fall för tillfället.

Jag skulle vilja ha en ny, större lägenhet, som inte vissa personer vet adressen till. Jag ska skaffa ett nytt telefonnummer som samma vissa personer heller inte ska känna till.

Jag är nu hemma hos min kära karl, och klockan är mitt i natten. Jag frågar mig själv varför jag sitter och skriver ett meningslöst blogginlägg som ingen ändå kommer läsa, när jag har världens finaste pojke liggandes i sängen, mindre än två meter ifrån mig.

Jag vet faktiskt inte. Jag vill bara skriva. Egentligen med penna och papper, men jag har i ärlighetens namn saknat känslan av att se orden hoppa in i skärmen, från mina fingerspetsar. Jag måste verkligen skärpa mig med det här. Jag vill ju skriva, jag mår bra när jag skriver. Jag behöver få ur mig alla dumma tankar som ligger och molar i bakhuvudet. Just nu kan jag dock inte fokusera, börjar känna av gallan. Jag vill ta bort den lille jäveln. Jag kan inte längre äta mina älskade äpplen utan att få ont några timmar senare.

Jag har för övrigt gått ner nästan 5 kilo. På två veckor. Tänk vad lite ändring i kosten, och ta några extrasteg om dagen kan göra.

Jag har varit på mitt andra möte med min coach på Communicare, och jag måste säga att det låter positivt, hon får mig på bättre tankar, och verkar faktiskt förstå mig. Jag är en velhöna som fortfarande inte är riktigt säker på vad jag vill göra när jag blir stor, mer än att jag vill göra något med händerna. Vi pratade angående mina drömmar om att arbeta med möbler, så hon har fixat så att jag eventuellt ska få gå på studiebesök hos tapetserare och liknande. Hon frågade även om det fanns något annat jag kunde tänka mig att jobba med, förutom med handikappade som jag dels har utbildning till, men även en gnutta erfarenhet. Jag nämnde då att jag funderat i flera år på att utbilda mig till massör, så till nästa vecka ska vi ha kollat upp utbildningar och sånt. JAG SER ETT LJUS I TUNNELN!

Jag är så positiv, glad och känner mig näst intill frisk. Okej, jag har mina dåliga dagar, men absolut inte som innan. Pusselbitarna börjar liksom ramla på plats.

I morgon blir det tokerier med min fina D. Jag har så kul med honom, han får mig att glömma de dåliga sakerna, och pekar omedvetet ut de fina sakerna för mig, som jag inte sett innan. Tack kära du, du är värd allt smör i Småland. Nä, allt smör i Sverige faktiskt. Och ost. Riksost ;)

Jag och han gjorde slut för några månader sen. Det gick bara inte längre. Jag kände mig trängd, kvävd och borttappad.

Jag tappade bort mig själv, och framför allt tappade jag mycket av närheten till mitt barn. På det närmare året vi var tillsammans så var jag nästan aldrig ensam med Strumpa, hon blev åsidosatt å det grövsta, mot min vilja.

Separationsångest hade jag i början, naturligtvis. Men sen kom E:s födelsedagskalas. Det var nästan inga nya människor där, bara ett par stycken. Men han var där. Jag har känt honom flyktigt några år. En vän till en vän. Ett fyllesms blev till flera sms. Vi träffades i smyg, pratade flera gånger om dagen, och jag föll. Och föll. Och föll lite till. Vi har nu varit tillsammans lite över en månad, och jag mår så bra.

Men den här gången tänker jag inte ta något för givet. Jag tänker inte stänga in mig/oss i en bubbla. Jag vill inte att det här ska gå åt helvete. Jag ska vårda det här, för jag har så roligt med honom. Jag älskar att sakna honom när han inte är med mig, jag behöver sakna.

Men idag är jag arg. Det är en dålig dag bara. Telefonen ringer mot min vilja stup i kvarten, jag kommer nog byta nummer snart, för jag pallar inte med stressen. Jag har börjat låsa dörren, och rymma till D när Nenna inte är hemma. Jag känner mig trygg med honom. Trygg och omtyckt, utan att känna mig kvävd och bortkapad från omvärlden.

Bitch för en dag blev till bitch på obestämd tid. Jag tycker så mycket om våra konstiga skämt, våra HMMPF, att kittla varandra i halsgropen till vi kiknar. Våra konstiga diskussioner innan vi somnar. Jag hade velat lägga ut lite bilder, men jag vill inte publicera något som han inte har godkänt...

Mycket bra händer nu, trots att jag har lite motgångar som ingen vet något om. Inte ens han. Det är för pinsamt. Det är jag som har pajat för mig själv, nu får jag försöka sopa ihop spillrorna och se om jag kan fixa det.

Jag har inte dött. Igen. Min dator har dock gjort det, troligtvis är det moderkortet. Får väl se hur fan man ska lyckas fixa detta.

Sitter nu hos Tommy, och allt är väl. Jag har återvänt från min svacka, och mår förhållandevis bra. Något jag var väldigt motvillig till slutade faktiskt bra, och man vet aldrig vad det leder till. Endast stjärnorna vet, jag är öppen för allt. Tack mina vänner för att ni hjälper mig att öppna ögonen.

Jag vill inte lätta mitt hjärta för mycket, för jag vill inte förstöra något.

Tommy, tack för att du finns, ditt jävla sockermongo. Du är klok som en uggla, fastän det kanske inte verkar så. De senaste veckorna hade varit så mycket tyngre om du inte hjälpt mig.

Jag vill bara inte vara fast längre. Jag önskar jag kunde slita mig loss och gå vidare. Det har gått alldeles för lång tid. Det är säkert värt det, men jag orkar snart inte mer. Det tär.

Men som sagt, nu är jag glad. Jag mår rätt bra, och är faktiskt ganska nöjd med min tillvaro.

Just nu känns saker och ting rätt okej.
Kan dock vara min 3,5%iga städkompis som talar (har bara druckit två).

Jag har varit ensam hemma hela dagen, visst, jag har haft tråkigt, men det har ändå varit skönt.
Har mer eller mindre spenderat all tid framför datorn, förutom att jag har plockat in disk, kläder och flyttat en byrå.
Det känns som att jag väldigt sakta men säkert kommer tillbaka. Jag tänker inte ropa hej ännu, men just nu är det skönt att inte ha svullna ögon av allt gråtande.

Jag saknar mitt älskade barn, och mina vänner, men idag har jag behövt vara själv. I morgon tänkte jag gå och hälsa på henne några timmar i alla fall.
Nenna Christine Emilia Linnéa Johansson Larsson, sen den dag du kom till världen har jag vetat att en del av mitt förstörda hjärta finns bevarat hos dig. Du har räddat mig, mitt lilla barn.

Jag vill inte vara rädd längre.
Jag vill inte ha känslocancer som infekterar mitt immunsystem.
Jag vill inte få kalla händer varje gång jag tänker på saker som kunnat bli annorlunda.
Jag vill inte bli yr i huvudet varje gång jag tänker på att bli berörd.

Jag vill inte känna fantomandetag i nacken när jag försöker sova.
Jag vill inte fortsätta bygga upp omöjliga scenarion i mitt inre.

Jag vill fungera som alla andra.
Jag vill kunna ta distans från allt det jobbiga.
Jag vill kunna skaka av mig alla onda, mörka och destruktiva minnen.
Jag vill känna smärta på ett "normalt" sätt, utan att drunkna.

Jag vill inte gråta syratårar som förstör mina kinder.
Jag vill inte drömma om dig på nätterna.
Jag vill inte vakna på morgonen och bli besviken för att du inte är bredvid mig.
Jag vill skratta mina demoner i ansiktet på samma sätt som de gör med mig.

Men mest av allt vill jag att någon förstår mig.
Lyssnar på mig.
Talar om för mig att jag bara inbillar mig saker.
Jag klarar mig nog inte så bra som jag skulle vilja göra.

Jag vill inte vara jag.

Jag känner just nu ett stort behov av att försvara mig.
Från diverse håll har jag senaste veckan fått höra "råd" om vad jag ska göra för att må bättre.
Då frågar jag; borde inte jag som har gått igenom den här skiten i halva mitt liv redan veta hur jag ska göra för att komma förbi mina hinder? Jag är en vuxen människa, även fast jag kanske inte alltid beter mig som en sådan. Jag vet vad jag behöver, och jag vet vad mitt barn behöver. Att ge mig ännu mer dåligt samvete för att jag inte orkar/kan ha mitt barn hemma just nu är definitivt ingen hjälp på vägen,
det har jag redan så det räcker och blir över.



Och så över till den andra delen som stör mig ofantligt, och det här är inte riktat till någon specifik person.
Han jag umgåtts med den senaste veckan kanske jag inte pratar så ofta om, ni kanske inte har träffat honom, ni kan ha sett i hans blogg att han inte heller mår så bra.

MEN

Vi jämnar ut varandra. Vi sitter inte bara och pratar om problem, vi har så mycket gemensamt, och har känt varandra ganska länge nu, så vi känner varandra väldigt bra. Vi stöttar varandra genom att bara finnas där för den andre. Och bara för att en tjej och en kille umgås behöver det väl inte automatiskt betyda att man har en kärleksrelation?

Jag vet att jag ofta säger att jag älskar mina vänner, men vet ni varför jag gör det? Jo, för att jag verkligen älskar dem. Jag omger mig med människor jag trivs med och mår bra av, vad är det för fel med det?

Jag har ett extremt bekräftelsebehov, men får man inte höra någon gång då och då att man är bra och omtyckt och såna saker, så törstar väl alla efter att faktiskt höra något positivt? Jag ÄR en kärleksfull människa, ibland så det går till överdrift tyvärr. Jag vet att jag skrämmer bort en del människor som inte klarar av mig, men jag brukar ALLTID be folk att säga ifrån om jag blir för mycket, för jag har inte riktigt den spärren.

Jag har starka känslor, vad det än gäller. Alla mina känslor blir förstorade i mitt huvud, blir jag kär i någon måste jag verkligen sätta mig ner och fråga mig själv om jag faktiskt är det, eller om det är min hjärna som spelar mig ett spratt.

Vissa påstår att jag identifierar mig med min "sjukdom", men det gör jag inte. Men det är mina svårigheter från förr som har format mig till den jag är idag. Jag kan framstå som schizofren, för i ärlighetens namn vet jag inte riktigt vem jag är själv. Jag har så många lager, så många delar som utger MIG.
Jag behöver inte höra det gång på gång,
jag vet väl själv att jag inte är riktigt logisk.

Jag ber om ursäkt om jag inte alltid är den jag förväntas vara, allt jag kan göra är att försöka klara mig genom dagarna, och vem eller vad jag tar till hjälp är väl upp till mig?

Jag är en sökare, jag vet inte riktigt vad som är meningen med livet, förutom mitt barn, men jag vill tro att jag faktiskt kommer hitta det någon gång i framtiden. Tills dess kan jag väl få göra det jag behöver för att i alla fall försöka må bra? Jag är inte den solstråle som jag vill framstå som, så om folk tycker att jag är falsk när jag spelar glad så får det stå för dem.
Jag vill inte vara svag, jag vill inte vara "sjuk", därför målar jag på en mask för att försöka övertyga mig själv och min omgivning att jag är glad.

Förlåt mig för att jag inte är den jag försöker vara. Förlåt om ni är besvikna.



Jag vet att en person kommer tro att det här inlägget är direkt riktat till denne, men så är det inte. Jag vill bara få hävda mig, säga min mening. Tro mig, jag kämpar för att komma tillbaka med full kraft igen, men tills dess väljer jag faktiskt att vara för mig själv.

Nu kommer snön och kylan.
Det är dags att dra täcket över huvudet och hoppas på en bättre morgondag.